Bindning: Pappband
Bokförlag: Svedbacka Bokförlag
ISBN: 9789198545593
Omfång: 313 s.
Språk: Svenska
Utgivningsdatum: 2002-11-13
Originaltitel: Metsäsuomalaiset
Förlagets information
Boken Skogsfinnar är en självbiografisk roman. Den är översatt från originalboken Metsäsuomalaiset, som är skriven på finska delvis på Österbottens dialekt och talspråk. Även översättningen till svenska, är delvis talspråk och finlandssvenska. De små byar och människorna i gränstrakterna Dalarna/Värmland som förekommer i boken är borta för länge sen. Endast fåtal finns kvar. När Lisa kom från kammaren, lyste hennes ögon som stjärnor. Hon pillrade på förklädet, skrattade och sa: – Oj, vilken söt flicka, undra om hon blir fästmö åt vår Erkki? Syrjäläs mormor Hilma som precis hade kommit från kammaren, började skratta och blinkade med ögat åt Jenni och sa: – Hoppsan! Nu har barnen börjat göra fästman och fästmö av nyfödda. Boken Skogsfinnar handlar om Aleksis barndom i Österbottniska Kortesjärvis bekanta trakter, med mången glada lekar och överraskningar. Bästa lekkamrat är grannens Lisa. I boken får du följa tio bypojkar som sommarjobbade på en sockerbetsodling i Vadstena. Far förmedlar skogsarbetare till Sverige åt Billeruds och Uddeholms bolag, tider då pass och uppehållstillstånd behövdes. Aleksi ville följa med far och bröderna dit. Han blev istället fosterbarn i en jägmästarfamilj. Aleksi gick till en början i ballongbyxor till skolan i Avradsberg och hamnade så småningom i skogsarbete i gränstrakterna Dalarna – Värmland.
Första maj åket vi till Sigvards bror som bodde i närheten av Tyngsjö, samtidig skulle vi titta på hus som var till salu. På sista tiden hade skogsbolagen, köpt stora skogsarealer från privatpersoner kring Tyngsjö, där Sigvard arbetade som jägmästare. Tyngsjö var betydligt större by än Avradsberg. Huset som vi vad och tittade på, låg väldigt fint vid sjön. Mor Alma tyckte att huset var alldeles för liten och skulle behöva en omfattande renovering. Jag var den som var minst intresserad, jag ville bo kvar i Avradsberg. Som tur, bestämdes det häller ingenting just då. I skola börja vi spela fotboll på rasterna och gymnastiktimmen. Ja tyckte inte alls att det var roligt, jag var rädd att bli knuffad av de större pojkarna. Om jag lyckade få tag i bollen, försökte jag sparka den så långt bort från planen som möjligt, att de skulle ta lång tid att hämta den. En gång fick jag tag i bollen, då sprang jag och puttade den framför mig mot brunnen som fanns på änden av planen, jag såg att brunnshusdörren stod öppen så jag sparkade bollen in i brunnen. Det var klart att några såg att jag sparkade bollen med flit, men det erkände jag naturligtvis inte. Magistern fick hjälpa till att fiska upp bollen och det tog tid innan magister fick bollen i hinken, för brunnen var djup och då var gymnastiktimmen också slut. Det var mycket roligare att träna löpning, tresteg och stavhopp och sådant, som jag var bra på. Sista veckan före sommarlovet skulle det bli skolmästerskap i friidrott, det skulle ske i Malung. Det var en vacker sommarfredag när vi åkte med skoltaxin och magisterns bil till Malung. Jag tror att det var elva skolor som deltog i skolmästerskapet. Fån varje klass fick högst tre pojkar och tre flickor delta, men eftersom i vår skola fanns ingen klass med mer än tre elever, så fick alla delta. Malungs idrottsplats var jättestorstor med mycket folk, om jag jämförde med Pirttinen och Fräntilä där jag hade tävlat tidigare. Karl-Erik, Lennart och jag försökte hålla ihop, fast vi tävlade inte i samma klass. Jag tävlade i längdhopp, tresteg, höjdhopp 60 meter löpning och bollkastning. Min bästa insats blev i grenarna 60 meter löpning och tresteg. När vi var på hemvägen efter en lång, men en härlig dag i Malung, kunde vi konstatera att alla hade fått nått pris, fast Ove var bäst, han hade vunnit, eller fått pris i alla grenar. Jag var glad när jag steg av magisterns bil vid skogstation i Råforsen. Först tänkte jag springa fort hem, men jag gick i stället till flickorna i köket, för jag ville tala om hur det hade gått i tävlingarna. Jag höll prisen bakom ryggen när jag kom till köket när jag sa: – Vem kan gissa om jag har vunnit nått, i någon gren? – Jag vet! I alla fall i löning, för jag har aldrig sett någon som springer så fort som du, sa kocken. – Jag gissa i höjdhopp, sa Sigrid. – Nej, i längdhopp, eller hur, sa Ingrid. – Ett noll, till mesterkoken! Skrek jag visade vinsten. – Det här måste vi d fira, sa koken och hällde saft i glaset och gav till mig. Ingen fick jag njuta av färska bullar och saft, innan jag skulle springa hem. Jag sprang hela vägen trots att jag var jättetrött efter dagens sportande, men jag ville hinna hem innan Sigvard skulle komma. Mor Alma höll på och dukade för kvällsmaten när jag kom in, hon log och sa: – Får man gratulera till vinsten, eller gråta över förlust? – Är inte vinsten roligare, än förlusten, sa jag och drog vinsten ur jackfickan och la på bordet. Mor Alma tog priset i handen, log och sa: – Redan i morse förstod jag att tomhänt skulle du inte komma hem, att i varige fall i löpning skulle du vinna någonting. Just då hördes lastbilens ljud och Sigvard körde in på gården. Mor Alma la prisen på bordet, la handduk över och sa: – Vi låter far gissa vilket pris du har vunnit. Sigvard steg direkt till bords, efter att hade hälsat, han skulle lyfta på handduken som var upphöjd, men jag la handen på och hann säga: – Först ska det gissas, i vilket gren jag har fåt pris. – Aha, det är två stycken priser, den ene är i löpning och den andra i längdhopp, eller hur? – Löpning 60 meter är rett, men det andra är tresteg.- jag var rätt usel i längdhopp, höjdhopp och bollkastning, tillade jag. – Toppen! Sa Sigvard och börjad titta på priserna. Sigvard och mor Alma lyssnade tåligt, när jag noggrant berättade vilka som hade vunnit och att Avradsbergskola hade klarat sig jättebra. Sigvard la ner gaffeln på tallriken, lyfte blicken mot mig och Alma och sa: – Jag har också en överraskning åt er, eller kanske rentutav två. Sigvard tittade först på Alma sen på mig, för att se om vi var intresserade att höra försättning, innan han fortsatte och sa: -Idag fick jag veta att vi får köpa huse i Tyngsjö, som vi var och tittade på. Och för det andra, har jag köpt Brunbergsgården, den ska vi riva ner, stock för stock och bygga upp igen i Tyngsjö. Jag försökte se glad ut, men det var jag inte. Meddetsamma tänkte jag, hur det skulle kännas att lämna skolan, nyvunna kamrater, personalen på skostation och kolmilogubbarna. Jag kände paniken komma, så jag skyndade mig och sa: – Jag ska gå en snabb vända till kolmila Manne och visa mina priser, jag lovad honom det om jag vann. – Ja, gör det och ta Malte med dig, för han har väntat på dig hela dagen, sa mor Alma. Jag gick inte till Manne utan till stranden, jag tog roddbåten och rodde en bit ut på sjön för det lugnade mig. Jag tänkte; reket det inte att jag saknade Finland, nu skulle jag sakna även Avradsberg och Råforsen. Just då kändes det inte alls roligt och den ända jag kunde prata med om det, var Malte, han lyssnade och höll med när jag sa: – När jag blir stor, då ska vi aldrig flytta någonstans, eller hur Malte? Hunden slickade mig på kinden, precis som den skulle ha förstått, vad jag sa.
