Svarta fanor

Vad handlar Svarta fanor om?

August Strindbergs Svarta fanor är en satirisk och religiöst präglad roman om Stockholms kulturella liv kring sekelskiftet 1900. Romanen skildrar ett författar- och kulturklimat som Strindberg uppfattade som moraliskt förfallet. Genom skarpa, karikerade porträtt riktas kritiken mot den yngre svenska författargenerationen och andra företrädare för samtidens kultur- och offentlighetsliv.

Flera gestalter bygger på verkliga personer, däribland Gustaf af Geijerstam, Ellen Key och litteraturprofessorn Karl Warburg. Samtidigt är romanens personer fiktion och ska inte läsas som direkta verklighetsbeskrivningar. Som motvikt till de människor som framställs som romanens ”svarta fanor” tecknar Strindberg också gestalter som tar avstånd från ateism och den moraliska upplösning han vänder sig mot.

Bakgrund och litterär form

Svarta fanor skrevs 1904 och publicerades 1907. Den brukar räknas som en av den svenska litteraturens mest uppmärksammade nyckelromaner och kan också ses som en fortsättning på samhälls- och kulturskildringen i Röda rummet och Götiska rummen. Titeln syftar på de svarta fanor som ateisterna enligt romanens bildvärld går under.

Verket är starkt personligt och präglas av en tydlig uppdelning mellan moraliskt förfall och andlig eller själslig integritet. I romanen har Strindberg dessutom arbetat in essäer som han skrivit tidigare, vilket bidrar till dess sammansatta form. Vid den ursprungliga utgivningen väckte boken stor uppmärksamhet och blev en del av de litterära skandaler som omgav Strindbergs författarskap.